I Chattes huvud

Att uföra muskulärt arbete med något som är spännande, lite svårt och dessutom roligt i en miljö som nästan inte finns men ändå gör det (extrem natur) det är avkoppling. När man står i ett stup och planerar hur detta lilla problem ska lösas eller när man har "flyt" nedför pisten, så garanterar jag att man inte tänker på jobbet eller något annat sekundärt problem. Då är fokus här och nu.
Att få uppleva detta område på vintern är ett tillägg till alla vistelser här under min ungdom. Området känns komplett, trots att man inte har bestigit Eiger, man måste ju ha något att se fram emot.
Det sorliga är att det tar mindre än 2 minuter att vara tillbaka i vardagen, men nu känns det som en ljusare vardag. Jobbet hos Leica är nu ett teamwork, man ser ljuset i tunneln (som det heter), hoppas bara det är riktigt ljus nu och inte det artificiella som man blivit lurad av så många gånger. För övrigt känns det som att alla problem går att lösa på liknande sätt som i en svart puckelpist ;-)    No Fear

PS.  När jag gick hem ikväll så lyste det uppe på Eiger, någon övernattar i hyttan nedanför toppen. Hujedamej.

Först några dagar i Heerbrugg hos Leica som var mycket givande, nu känns det verkligen att det negativa klimatet har blåst bort, nu pratas det ett språk som man förstår och äntligen så är man ett team igen.
Sedan bar det av mot Fislisbach och bekanta där, en trevlig kväll med vin- & Grappa-provning, ostfondue (med chilli = kanon) och mycket gamla minnenprat. Vidare sedan idag hit till Grindelwald som jag aldrig har sett på vintern. Men var har de gamla Schweiztågen tagit vägen, det är nya moderna tåg med stoppade säten så man vill ju bara sitta kvar och njuta, nä tacka vet jag gamla träbänkar så att man njuter när man kliver av tåget.
Jag har redan hunnit med de traditionella Schweiziska maträtterna inkl. lokalt öl, vin & Rivella, Jag började med en 3cm tjock svinstek med ostspätzle, diverse kötträtter med brun sås, ostfondue, stekt kalvkorv med rösti och en bündnerteller, detta gäller sedan i tisdags inte allt idag. Så vi får väl se vad man kan hitta nu de sista dagarna.
Det är nog inte den diet man ska hålla sig till men nu börjar ju förbränningen. Har redan gått upp till hotellet två gånger 1/2 -timma, ena gången bärande på skidskor och skidor. Det är mycket brant upp och pulsen är nära max men det är bra uppvärmning för morgondagen då blir det skidbussen ner till stationen och sedan tåget upp till Kleine Scheidegg, jag kommer nog att hålla mig där och hoppas på att Eiger tar av sig mössan. Redan så tycker man att man bara ser bergsväggar när man försöker att se himlen och då vet man att det är ytterligare 1,5 km vägg i molnet. Men så är ju livet, man vet att det finns en framtid men man vet inte hur den ser ut.